Först säger ni att hur jag mår inte har något med jobbet att göra. Sen när jag varit sjukskriven i 2,5 år säger ni att det är bäst att ni säger upp mig för min skull. Jag kommer inte bli frisk på er arbetsplats. 

Först hade det inget med jobbet att göra o sen kan jag inte jobba där för att jag inte kommer bli frisk där. Inte nog med att ni satte en kniv i min rygg med dom orden, ni är tydligen läkare också. Varför var ni inte det när jag bad om hjälp från början?

Jag mår så mycket sämre nu. Ni har inte hjälpt mig. Vare sig innan sjukskrivning, under sjukskrivning eller efter uppsägning. Att ni sa upp mig har inte hjälpt mig att må bättre. Tvärtom.

Ni tog min anställnig, min inkomst o trygghet ifrån mig. Att ha en anställning att gå tillbaka till eller att vara arbetslös och söka jobb. Hur kan ni uttala er så dumt som att säga att det är bättre för mig att jag blev uppsagd.

Att vara sjukskriven är dyrt, mindre inkomst, mediciner, läkarbesök, rehab, resor till och från osv. Nu läste jag att när man är arbetslös och får sjukpenning får man högst 486 kronor/dag.

Inte konstigt att jag lärt mig hata.

Jag ger upp. Nu igen. Jag orkar inte. Alla dessa måsten. Dom tar aldrig slut. Jag blir av med ett. Och det kommer två nya. Varför får man ingen hjälp. När man mår så här. Ingen ork. Behöver en hjälpande hand. En som kan tala för mig. Peppa mig. Stärka mig. Stötta mig.

Jag har inga ord. Jag har ingen energi. Jag orkar inte själv. Orkar inte bry mig. Orkar inte kämpa. Känner apati. Likgiltighet. jag ger upp.

Det spelar tydligen ingen roll hur trasig jag är. Mig behöver man tydligen inte hjälpa. Men jag behöver hjälp. Jag orkar inte hur länge som helst. Varför har jag ingen medmänniska?

Vem hjälper mig kämpa?